tisdag 21 november 2017

Jag är en fullfjädrad kärring.

Jag har  blivit en fullfjädrad kärring. Det kan jag nöjt konstatera efter att ha författat två (2) klagomål till fb, småskrockat inte alltför vänligt åt ett flickebarn som pratade om vad man ska ha på sig vid julfesterna, tydligen är julgranar i öronen inget alternativ, samt skakat på huvudet åt ett antal artiklar jag läst, samt, icke att förglömma att jag sagt 'Folk är inte kloka' ett antal gånger idag.

Jag har också lyckats klicka i en knapp på den andra bloggen, jag tyckte knappen såg trevlig ut, vilket räcker som skäl, samt författat en liten drapa om hur duktig jag är på att prokrastinera. 
Vilket jag också gör här, för, ser du, jag tänker skaffa instagram.
Alla har instagram. Jodå. Jag har förstått det.
När till och med Iggy Pops kakadua har det så förstår till och med jag att jag missat något.
Men, det är en låååång startsträcka från att tala om det till att skaffa det.
Man ska ju ha nytt lösenord och en käck handle. Därför är jag här och för att motivera mig satte jag på lite Led Zeppelin på youtube.
Andra låten som spelar nu är Rock and Roll och redan när jag såg den i spellistan sade jag 'Alltså, då går det ju inte att göra någonting när den är med.'

Jag vet. Det låter måhända mystiskt, varför inget kan göras när den sången är med, men det bara är så. Det är någon slags universell lag som träder i kraft och påbjuder minsta möjliga aktivitet. Det är som en härlig rock and roll-filt glider ner från himlen och sveper in mig och viskar 'Äh,men du, imorgon är en annan dag. Och i övermorgon... Ännu bättre.. Nästa vecka? Ah... Varför inte.'

Inte kämpar jag emot heller. Det är ytterligare en universell lag, man säger inte emot en Led Zeppelin sång.

För övrigt har jag stått en halvmeter ifrån Robert Plant.
Jodå. 
Ok då. Det var en vaxdocka av honom. Men kläderna var hans.
Det är sant.

måndag 20 november 2017

Alla ska gifta sig hela tiden. Utom jag.

Jag stod nere i tvättstugan och manglade nyss. Det blev helt perfekt och jag tänkte för mig själv, tänk för fyrtio, femtio år sedan, vilket kap jag hade varit, både kan mangla och göra små lavendelpåsar. Tänk...
Så tänkte jag lite till, njae, kanske inte, på den tiden var inte vegetarianer så eftertraktade som de är nu (spanar ut i fjärran och ser enormt eftertraktad ut, nåja, kor tycker om mig). Och inte skulle jag vilja vara gift heller. 

Jag har aldrig drömt om att se mig själv skrida fram längs en altargång för att möta min prins. Jag har för övrigt aldrig tänkt på manfolk i termen prins. Jag är absolut inte emot giftermål, jag tycker att alla andra ska gifta sig. Hela tiden. Nåja, kanske inte hela tiden, men jag tycker om att bli bjuden på bröllop så länge jag själv inte är en av huvudpersonerna.

Jag förlovade mig en gång. Nej,inte med mig själv. Någon måtta är det faktiskt på min egenkärlek. Det var en livs levande man. Giftermål blir det inte tal om, vi tycker om varandra så länge vi har lust, sa jag strängt till honom och han sa att det kunde han leva med.

Vi hade en överjordisk midsommarförlovningsfest med de vi tyckte bäst om, jag minns att jag stod på landsvägen mitt i natten, ute på landet och såg in på den lilla röda stugan som nästan studsade omkring av alla som var inomhus och dansade till 'Du får aldrig nog.' 


Jag log där jag stod på landsvägen. Just där och just då var allting rätt.
Sedan tog den kärleken slut men jag har hört från säkra källor att varje midsommaraftonsnatt när det är fullmåne kan man fortfarande höra den sången från stugan och se människor dansa därinne.





tisdag 3 oktober 2017

Undvik!

Alltså, ingen är intresserad av hur gullig någon är i en bok. Ingen bryr sig om hur svallande håret är, hur putslustiga vännerna är (som alla kan passa i en storlek 0, vad fan det nu ska vara bra för?) eller hurdana små söta toppar de köper för att ha på sig eller hur bruna eller ickebruna de blir i solen.

Därför måste jag varna för Ps.I love you. Den boken är inte bra. Den handlar om Holly vars man går bort men han har lämnat ett brev för varje månad och dessa skall hon läsa och utföra vad han skriver att hon ska göra.
Skitbra idé för en bok, eller hur?
Men det bidde ingen bra bok. Jag vet att det blev en internationell bestseller och hur det gick till har jag ingen aning om.

Jag har givit upp på sidan 234, jag är inte intresserad av hur det går. Karaktärerna är lika intressanta som statister, eller rättare sagt, de känns som statister i boken. Alla är smarta, söta och jag förmodar att det ska kännas som klipsk dialog men mig får den bara att stöna. Boken känns som en dålig Marian Keyes och du vet hur en dålig Marian Keyes känns. 
Usch. Läs inte boken. Gör inte det.
Men.
Läs boken jag rekommenderade av samma författare i föregående blogg. Där kan vi snacka om utmejslade karaktärer! För det är karaktärer vi vill ha, eller hur? Vi vill ha karaktärer som hoppar ut från boksidorna och sätter sig bredvid oss och talar om för oss vad de gör eller säger. Karaktärer som har just a little more bite! 
Och humorn är sylvass i den boken. Underbart sylvass. Den ska du läsa.
Men inte den här. Sätt dig hellre och knyppla en matta, fläta kattens päls eller gör vad som helst men undvik PS. I love you.




P.S: Jag menar det.
D.S.














fredag 22 september 2017

En vecka precis som förr, utan nät.

Jag tror att det är någon vecka eller så som jag har levt utan internet. Frivilligt.
Jag hörde nämligen någon säga något så jävla dumt på radion, att det var viktigt att hålla sig uppdaterad inom social media. Hon menade då kändisars.
Motvalls käring har jag alltid varit och jag drog djupt efter andan och sa 'Det var det dummaste jag har hört!' (vilket det i och för sig inte var, man behöver bara kasta ett getöga över pölen och se vad det orangea trollet häver ur sig dagligen)....
I alla fall, jag tänkte som så, varför inte skippa nätet och leva som jag gjorde förr. Innan nät. Det har varit intressant, lite har jag varit online för att svara på meddelanden från själar som hört av sig, de flesta har jag istället ringt upp på (guuuuu vad bra det är när jag kan ringa och prata med intet ont anande själar) messenger förutom de som jag vet inte tycker om att prata i telefon. Jo, du har rätt, jag tycker heller inte om att prata i telefon vanligtvis men alla regler har undantag...
Så, vad har du gjort? Frågar du som är min vän av ordning.
Jag har läst! Åh, så mycket jag har läst! George Orwells 1984, en annan som heter 'De imperfekta' (sorglig och vacker), Cecelia Aherns böcker och där hördudu, har du penna? Du MÅSTE läsa 'Mitt liv och jag' ! Du måste!
För visst har du ungefär samma humor som jag och visst älskar du när böcker är lite halvgalna med klokheter insprängda utan att det känns som att någon har bakat en jävligt stor moralkaka och försöker tvinga in den med murbräcka i din mun?
Den är så bra! Inalles har jag väl hunnit med fem, sex, sju böcker. 
Samt lyssnat på musik. Jag menar; lyssnat med alla mina sinnen. 
Inte tittat på tv mer än nyheterna på morgonen, för du vet, det är bara skit på min tv just nu.
Och jag har pratat. Som sagt. Jag är introvert till naturen men ibland tar jag ett skutt ut ur introvertiteten (hm?) och ibland är det till och med roligt.
Och jag har städat. Nåja, lugn nu, det var lika jäkla träligt som vanligt.
Och jag har skrivit brev! Så mycket så att fingrarna blev bläckblåa och värkte. Åh, minns du den känslan? Visst är den fin? Sedan har jag postat brev. Och jag vet att det kommer att bli leenden när det läses. Det är fint. 
Och jag har skrivit andra saker. Vid köksbordet med katterna på köksmattan och inget mer ljud än kylen och frysen som diskuterat mina livsmedelsval.
Och jag har lekt med katterna. Så pass att jag svär att jag hörde dem fnittra. Grejen med katter är att ju mer uppmärksamhet man ger dem, desto mer får man tillbaka. I alla fall är mina så. Jag pratar normalt sett mycket med dem och får svar, ibland till och med något som låter misstänkt likt suckar. Den här veckan blev yngsta katten lite hes efter allt prat som vi hade. Inte jag dock. 
Om jag saknat nätet? Nej, faktiskt inte. Och det känns skönt. Jag njuter dock av att veta att det finns. Och folk som behöver ha tag i mig vet var de kan finna mig. De riktigt snillrika letar sig fram till mitt youtube-konto, ett av de ställen som jag faktiskt får notifikationer ifrån när någon hör av sig. 
För övrigt, det här med kändisar, det finns bara ett fåtal jag anser är värt att följa, Lundell brukade skriva en blogg men jag tror att han lagt av. Och Stephen King för att han så mästerligt tar ner den orangea mannen. Samt har tips på böcker och musik. Sedan är det lite artister som har roliga saker för sig och inte nödvändigtvis håller på och tjatar om makeup, stilar och fan och hans mormor.
Hm, det var nog allt, jag ska ta en sväng och se till att alla mina favoritvideor finns kvar på youtube och säga hej på twitter. Kör försiktigt och använd skoskydd som de säger någonstans. Vi hörs. 

måndag 28 augusti 2017

Läs burken innan. För bövelen.

Johodu. Det är inte att undra på att jag har suttit här och småfnissat och gapskrattat högt.
Här sitter jag och ska ta det lugnt eftersom jag laddar upp för en fight på en auktionssajt senare. Läser och förkovrar mig samt inmundigar två alkoholfria öl.
Jo. Jag vet. Det är ju helskumt med folk som dricker alkoholfritt. Jag är en skum människa. 

I alla fall, här sitter jag, läskar gommen och börjar småfnittra mer och mer. Särskilt mycket fnittrade jag när jag skrev på min engelska blogg för jag hade så vansinnigt roligt. Nu har jag ganska mycket roligt i vanliga fall så jag tyckte inte att det var så märkvärdigt.
Sedan läste jag lite här och där. Och skrattade som en glad älg.
En riktigt glad älg. Frustande.

När jag reste mig för att gå och sätta på lite tevatten samt eventuellt ta en till alkoholfri öl så slängde jag ett getöga (jag vet, det är som ett zoo härinne ikväll, eller hur?) på burken och läste 3.5% på burken och vandrade iväg ut i hallen. Vid spegeln så hade mina tankar hunnit ifatt kroppen. 
Vänta nu... Vad var det jag läste? 3.5? Neej.. Det är ju alkoholfri öl. Då kan det inte vara 3.5. Det är ju fel. Marscherade raskt tillbaka till burken och skärskådade den.
Mycket riktigt. Det stod 3.5%. Motvilligt imponerad nickade jag och tänkte att det var ju inte underligt att det smakade så bra och att jag öste i mig två burkar som om kung och fosterland hängde på att jag drack upp.
Inte undra på att jag haft sällsamt roligt. På nästan fastande mage och allt.

Där ser man. Lite salongsberusad på måndagskvällen. Inte hade jag trott det. 



torsdag 24 augusti 2017

Roar mig....

Jag har roat mig och uppdaterat min engelska blogg, känns fräscht och lite som att komma hem igen. Jag började trots allt min bana på engelska.
Vad har jag att rapportera, undrar du?
Jo, jag såg Danny Collins på tv härom kvällen, i slutet får man se mannen som historien är byggd på, Steve Tilston. John Lennon hade skrivit ett brev till honom men det tog 34 år innan Steve fick det. John hade också skrivit sitt telefonnummer.
2005 fick Steve ett email från en amerikansk samlare som undrade om han var Steve eller någon släkting till honom. Vad som hänt under alla dessa år med brevet verkar ingen veta, Lennon hade adresserat brevet till den journalist som också hade intervjuat Steve.

I filmen så funderar Danny på vad som kunde ha hänt om han fått brevet direkt. Det gör Steve också och säger att han skulle ha tagit sin gitarr och kanske hade de spelat lite ihop och antagligen haft det hur roligt som helst och att det som är jobbigt är att det är en väg han aldrig kunde ta och att livet är ju fullt av val om vilka vägar man ska gå och att det länge var smärtsamt att det här var en väg han inte ens kunde välja att ta.

Jag tycker att det är en fantastisk historia och filmen är bra, Al Pacino spelar huvudrollen och den mannen skulle troligen kunna porträttera en pingvin så att det vore sevärt.

För övrigt, jag har läst en bok Anna Jansson, Ödesgudinnan på Salong D'amour.
Läs den! Den är så bra och inga kvinntimmer med larviga  hårsvall och timglasmidjor och väna små pipskratt. Och då handlar det ändå om en hårfrisör och hennes öden och äventyr! Helt underbar bok, jag läste slut på den på en eftermiddag.


Jag har städat ur mina köksskåp. Total helrengöring. Diskade allt. Allt. Slängde saker jag inte behöver, gav bort sådant som kunde ges bort. Det ekade nästan i skåpen när jag var klar. Och jag var nöjd. 
Det finns ingen mening med att ha en massa saker jag inte använder.
Samt, jag har frostat ur frysen. Jag förundrade mig över en del saker jag köpt, de måste ha tillkommit när jag varit rejält hungrig, sådär hungrig att vad som helst åker ner i kundvagnen.

Samt; jag har skaffat en chokladlåda. Något som jag borde ha gjort för länge sedan. 

fredag 18 augusti 2017

Hur man läser min blogg.

Jag har tid över. Så jag tänkte skriva en manual om hur man läser den här bloggen. (jo, jag kan se att du ser ut som ett frågetecken nu... )
Vän av ordning kanske tror att det är så enkelt som att läsa bokstäverna och forma meningar i hjärnan.
Det kan verka så.
Men det är bara steg ett i hela processen att läsa den här bloggen.
Efter att man har läst bloggen ska man 
alt 1/ ta ett steg tillbaka, djupandas och fundera på vad man just läst.
alt2/ skaka på huvudet och återgå till att knyppla köksbänkar.
alt3/ raskt peta sig fram till kommentarsfältet och skriva en kommentar.

För den som nu undrar om det finns ett rätt alternativ så vill jag meddela att alla tre alternativen är rätt. 

Jag får backa lite här nu, en fb-vän påpekade att jag bör tala om att man läser uppifrån och ner, samt från vänster till höger.
Om någon till äventyrs börjat nerifrån och upp samt läst från höger till vänster och fått någon mening i det så vill jag bara gratulera. Ingen tårta till dig dock.

Sedan! Nu kommer vi till riktigt interaktiva grejer. High tech! Jag är omåttligt stolt över bilden till höger. Titta där. Japp. Katt. Gäspande katt.
För muspekaren över bilden på katten (jag vet, roligt så att det inte är sant, eller hur? Sådan är jag, otroligt skojsam och alltid pigg på humoristiska saker).
Nu klickar vi. Långsamt och bestämt.
Och titta! Du kommer till min sida!

Jag vet. Lägg av och jag tror inte det är sant och va och hur är det möjligt?
Det är det inte.
Det är inte min sida. Inte min riktiga fb-sida. Innan man äntrar den så måste man ha svart bälte i humor och vara råbarkad som en björnbuse i motvind.
Men man kommer till Ulvstrumpas sida. Som är bloggens sida. Som är min.
Stiligt, va?

Där kan man meddela sig med mig. (tror jag, jag måste kolla inställningarna en vacker dag men jag har bara tittat in för att delge mina uppdateringar, säga 'Hu!' och 'Fan heller!' åt fb-reklamen som försöker få mig att betala för att tvinga på ännu fler oskyldiga människor reklam för min sida.
Jag är en snäll människa. Jag vill ingen så ont.)
Kanske drumpf. Men han är inte intelligent nog för att läsa uppifrån och ner och från vänster till höger ändå. 

Hm... Var det allt? Jag tror det. Om det finns några dunkla moln så talar du säkert om det för mig. Finns det dunkla moln på din himmel kan jag inte göra så mycket åt det mer än att gratulera och fråga var du befinner dig och om det regnar så packar jag en resväska och står på dig trappa om ungefär tio sekunder.