måndag 28 augusti 2017

Läs burken innan. För bövelen.

Johodu. Det är inte att undra på att jag har suttit här och småfnissat och gapskrattat högt.
Här sitter jag och ska ta det lugnt eftersom jag laddar upp för en fight på en auktionssajt senare. Läser och förkovrar mig samt inmundigar två alkoholfria öl.
Jo. Jag vet. Det är ju helskumt med folk som dricker alkoholfritt. Jag är en skum människa. 

I alla fall, här sitter jag, läskar gommen och börjar småfnittra mer och mer. Särskilt mycket fnittrade jag när jag skrev på min engelska blogg för jag hade så vansinnigt roligt. Nu har jag ganska mycket roligt i vanliga fall så jag tyckte inte att det var så märkvärdigt.
Sedan läste jag lite här och där. Och skrattade som en glad älg.
En riktigt glad älg. Frustande.

När jag reste mig för att gå och sätta på lite tevatten samt eventuellt ta en till alkoholfri öl så slängde jag ett getöga (jag vet, det är som ett zoo härinne ikväll, eller hur?) på burken och läste 3.5% på burken och vandrade iväg ut i hallen. Vid spegeln så hade mina tankar hunnit ifatt kroppen. 
Vänta nu... Vad var det jag läste? 3.5? Neej.. Det är ju alkoholfri öl. Då kan det inte vara 3.5. Det är ju fel. Marscherade raskt tillbaka till burken och skärskådade den.
Mycket riktigt. Det stod 3.5%. Motvilligt imponerad nickade jag och tänkte att det var ju inte underligt att det smakade så bra och att jag öste i mig två burkar som om kung och fosterland hängde på att jag drack upp.
Inte undra på att jag haft sällsamt roligt. På nästan fastande mage och allt.

Där ser man. Lite salongsberusad på måndagskvällen. Inte hade jag trott det. 



torsdag 24 augusti 2017

Roar mig....

Jag har roat mig och uppdaterat min engelska blogg, känns fräscht och lite som att komma hem igen. Jag började trots allt min bana på engelska.
Vad har jag att rapportera, undrar du?
Jo, jag såg Danny Collins på tv härom kvällen, i slutet får man se mannen som historien är byggd på, Steve Tilston. John Lennon hade skrivit ett brev till honom men det tog 34 år innan Steve fick det. John hade också skrivit sitt telefonnummer.
2005 fick Steve ett email från en amerikansk samlare som undrade om han var Steve eller någon släkting till honom. Vad som hänt under alla dessa år med brevet verkar ingen veta, Lennon hade adresserat brevet till den journalist som också hade intervjuat Steve.

I filmen så funderar Danny på vad som kunde ha hänt om han fått brevet direkt. Det gör Steve också och säger att han skulle ha tagit sin gitarr och kanske hade de spelat lite ihop och antagligen haft det hur roligt som helst och att det som är jobbigt är att det är en väg han aldrig kunde ta och att livet är ju fullt av val om vilka vägar man ska gå och att det länge var smärtsamt att det här var en väg han inte ens kunde välja att ta.

Jag tycker att det är en fantastisk historia och filmen är bra, Al Pacino spelar huvudrollen och den mannen skulle troligen kunna porträttera en pingvin så att det vore sevärt.

För övrigt, jag har läst en bok Anna Jansson, Ödesgudinnan på Salong D'amour.
Läs den! Den är så bra och inga kvinntimmer med larviga  hårsvall och timglasmidjor och väna små pipskratt. Och då handlar det ändå om en hårfrisör och hennes öden och äventyr! Helt underbar bok, jag läste slut på den på en eftermiddag.


Jag har städat ur mina köksskåp. Total helrengöring. Diskade allt. Allt. Slängde saker jag inte behöver, gav bort sådant som kunde ges bort. Det ekade nästan i skåpen när jag var klar. Och jag var nöjd. 
Det finns ingen mening med att ha en massa saker jag inte använder.
Samt, jag har frostat ur frysen. Jag förundrade mig över en del saker jag köpt, de måste ha tillkommit när jag varit rejält hungrig, sådär hungrig att vad som helst åker ner i kundvagnen.

Samt; jag har skaffat en chokladlåda. Något som jag borde ha gjort för länge sedan. 

fredag 18 augusti 2017

Hur man läser min blogg.

Jag har tid över. Så jag tänkte skriva en manual om hur man läser den här bloggen. (jo, jag kan se att du ser ut som ett frågetecken nu... )
Vän av ordning kanske tror att det är så enkelt som att läsa bokstäverna och forma meningar i hjärnan.
Det kan verka så.
Men det är bara steg ett i hela processen att läsa den här bloggen.
Efter att man har läst bloggen ska man 
alt 1/ ta ett steg tillbaka, djupandas och fundera på vad man just läst.
alt2/ skaka på huvudet och återgå till att knyppla köksbänkar.
alt3/ raskt peta sig fram till kommentarsfältet och skriva en kommentar.

För den som nu undrar om det finns ett rätt alternativ så vill jag meddela att alla tre alternativen är rätt. 

Jag får backa lite här nu, en fb-vän påpekade att jag bör tala om att man läser uppifrån och ner, samt från vänster till höger.
Om någon till äventyrs börjat nerifrån och upp samt läst från höger till vänster och fått någon mening i det så vill jag bara gratulera. Ingen tårta till dig dock.

Sedan! Nu kommer vi till riktigt interaktiva grejer. High tech! Jag är omåttligt stolt över bilden till höger. Titta där. Japp. Katt. Gäspande katt.
För muspekaren över bilden på katten (jag vet, roligt så att det inte är sant, eller hur? Sådan är jag, otroligt skojsam och alltid pigg på humoristiska saker).
Nu klickar vi. Långsamt och bestämt.
Och titta! Du kommer till min sida!

Jag vet. Lägg av och jag tror inte det är sant och va och hur är det möjligt?
Det är det inte.
Det är inte min sida. Inte min riktiga fb-sida. Innan man äntrar den så måste man ha svart bälte i humor och vara råbarkad som en björnbuse i motvind.
Men man kommer till Ulvstrumpas sida. Som är bloggens sida. Som är min.
Stiligt, va?

Där kan man meddela sig med mig. (tror jag, jag måste kolla inställningarna en vacker dag men jag har bara tittat in för att delge mina uppdateringar, säga 'Hu!' och 'Fan heller!' åt fb-reklamen som försöker få mig att betala för att tvinga på ännu fler oskyldiga människor reklam för min sida.
Jag är en snäll människa. Jag vill ingen så ont.)
Kanske drumpf. Men han är inte intelligent nog för att läsa uppifrån och ner och från vänster till höger ändå. 

Hm... Var det allt? Jag tror det. Om det finns några dunkla moln så talar du säkert om det för mig. Finns det dunkla moln på din himmel kan jag inte göra så mycket åt det mer än att gratulera och fråga var du befinner dig och om det regnar så packar jag en resväska och står på dig trappa om ungefär tio sekunder.

Hej Ursula. (och ni andra om ni till äventyrs finns )

Jag tänkte att jag adresserar Ursula direkt eftersom jag först måste säga att 
fa-an så besviken jag blev på slutet.
Det kändes bara som ett eländigt hopkok av elände, som om manusförfattaren fått slut på idéer och bara slängt in lite (mycket) otrohet och lite hittan och dittan.
Så b. Så tråkigt.
Nog för att Gillian är en virrpanna men det finns ingen bra förklaring till varför hon var så onöjd med att möta ostmannen för att sedan hoppa i liten lastbil för att vara otrogen för att ge igen på den blivande maken. Eller Carolines exman, för att hon blev svartsjuk för att han pratade om Caroline?
Meeeeen.... Och när Caroline har bytt däck och ramlat i hästdynga så kramas de när Caroline ska gå? Utan att Gillian får någon hästdynga på sin bröllopsklänning?
Nej, jag blev trött. Och inte imponerad.
Men, det finns glädjeämnen, hör här; Kalla fötter, säsong 6 finns på Tv4play.
Och det är SÅ bra!!!!!! Jag har inte sett alla avsnitten men jag blir så glad när serier håller.
Jag funderade lite på att skådespelarna är sig så lika efter tretton år. Men jag antar att en del har tur med utseendet. Precis som en del har tur med vädret.
Själv har jag inte haft någon som helst jävla tur med vädret.
Sol varje dag. Eller klabbigt klibbigt väder som får mig att vilja gå ut i skogen, omfamna en tall och bara vråla ut att nu räcker det fan med sommar.
Idag är det grått och lite småregn. Och klibbigt. Vad ska det ta för att en vanlig människa ska få vanligt grått regn utan att känna sig som om man vandrat in i Hans och Gretas ugn?
Va?
Jag bara frågar.
För övrigt så är världen mer eller mindre uppochner. Det beror på var man befinner sig. 

söndag 6 augusti 2017

Stuntkatter och bara för att alla andra gör det så vill inte jag.

Jaha. Det är såhär Liberace hade det, tänker jag där jag ligger med huvudet vilande på en guldpaljettkudde.
Inte speciellt bekvämt eftersom paljetterna är hårda och omedgörliga. Andra sidan av kudden är omöjlig, den är glansig och huvudet glider av som om det vore en smörklick i en het panna.

Det är svårt med kuddar. Om jag lyfter huvudet från min glansiga position så kan jag räkna till 10 kuddar i soffan. Och tre ovanpå plus en nalle.  Ingen av kuddarna är bekväm. En del känns som om de är stoppade med potatisar, en del är för mjuka och en del är stenhårda som om det vore mursten i dem och en del är som sagt paljettklädda och bara till för, hm, ja, jag vet inte vad de är till för.
Kuddarna ovanpå soffan och nallen är där för att hindra yngsta katten från att kliva bakom soffan och svinga sig upp på min Tutankhamon-matta som hänger på väggen. Rakt upp klättrar han och så kastar han sig ner med dödsförakt och far iväg som skjuten ur en raket. '

Jag tyckte att det var synd om folk som satt under mattan och löpte risk att få en knubbig katt i huvudet så jag satte dit kuddarna. Det stoppar inte yngsta katten dock, han har kommit på att tar han sats tillräckligt många gånger från golvet, ungefär som en fjäder, så åker kuddarna bort och han kan utföra sina cirkuskonster.
Det är en ständig kamp mellan honom och mig. Tutankhamon säger ingenting. Han tiger och lider. Egyptierna gillade ju katter. Något säger mig att kanske unge Tut inte skulle vara så förtjust i den här språngbrädeakrobatkatten.


'Men hur känns det idag? Efter urladdningen om fötter du hade igår?' frågar vän av ordning.
Jotack. Bättre. Jag har också några fler tankar om det.
(Släppa ämnet? Icke, jag är som en terrier med ett tuggben)

Det jag tänker på är fortfarande det här 'alla gör det'.  Jag minns fortfarande när jag (inte) gick i skolan och skolpersonalen försökte övertyga mig om att 'alla barn går i skolan' var ett skäl för mig också att gå i skolan. Jag minns att jag tänkte att bara för att alla andra gjorde det så behövde det inte betyda att jag också skulle göra det.  
Det känns ibland som att folk hoppar på saker enbart för att ingå i en flock och det där har jag aldrig begripit mig på heller. Jag var annorlunda som barn. Jag visste det. Jag hade heller ingen önskan om att ingå i några flockar. 
Det är likadant nu. Jag trivs med människor ibland. Men jag trivs inte med att följa med i strömmar där jag inte ser något skäl att vara.

Du vet, det är som med mode, ibland tycker jag att det verkar som om folk tar på sig vad fan som helst bara för att det är inne. Eller alla klipper sig likadant. Eller (hu!) när alla tog duckface-foton. Var det ingen som reflekterade över hur de såg ut? Den enda som gått iland med att truta med läpparna och se snygg ut var Marilyn Monroe. 

Och nu går alla i supertighta träningskläder. Jag gratulerar dem som går iland med den looken. Själv har jag ingen önskan om att se ut som en kassler som blivit insnörd i band, vilket är den look jag skulle få. Jag vet att folk säger att kläderna andas. Det är bra det. Jag kommer i mina vita xxl-tshirts som jag snott (err, jag menar lånat) av expojkvänner och mina blå träningsbyxor som är behagligt urtvättade. 
Det är ingen snygg look, det ska villigt erkännas. Jag är för övrigt ingen syn för gudar på mornarna när jag drar fram längs vägarna som en osalig ande. Det finns joggare som stannat, dragit efter andan och stirrat på mig där jag kommer högröd i ansiktet med t-shirt, träningsbyxor och håret fladdrande i vinden.
Det bjuder jag på.

lördag 5 augusti 2017

Jävligt grinig idag, du.

Jag känner mig grinig idag, visst får man känna sig jävligt grinig när solen bara skiner och skiner? Imorse när jag cyklade så var det härligt, gråa moln som lekte tafatt i himlen, lätta regnstänk, vattenpussar och inte en själ i sikte. Underbart.
Men så går tiden och så kommer solen. Igen.
För folk som jag känns det som att det här har pågått för evigt. För oss som njuter av regn och rusk så är den här sommaren pest. Ja. Det är möjligt att du har varit på ett regnigt ställe. I så fall, gratulerar. Sade hon avundsjukt.


Men, grinigt var det. Och med solen kommer alla dessa förbannade fötter i vattendrag igen. Jag vet att jag har skrivit om det förut. Och ja, jag vet att för en del så är det vackert.
För min del så ser jag inget vackert i vuxna fötter. Babyfötter. Javisst. Fint.
Tassar. Jodå. Vuxna fötter placerade framför ett vackert hav eller en insjö? Fult.
Det känns som att någon tror att jag inte förstår att de njuter livets glada dagar om de inte får plantera sina 45or eller 39or i förgrunden. Fötter är inte vackra. Jag tycker inte det och någonstans misstänker jag att många gör det för att alla andra gör det. Utan att reflektera över om en bild av ett hav kanske är vackrare. 
Det är så mycket folk gör för att alla andra gör det. Eller säger för att alla andra säger det. Eller läser för att alla andra gör det. Jag är kärringen mot strömmen, jag vill gärna veta varför jag gör saker. Sätter jag någonstans upp ett foto med mina fötter framför en badbalja så vet ni varför. För att retas. 

Och så tänker jag, varför inte lika gärna händer i ett vattenbryn? Händer kan vara vackra. Eller en armbåge. Om man tvunget måste ha med bara en kroppsdel menar jag. Härom dagen var jag snabbt inne hos en annan bloggare, hon hade en bild av knän framför vatten. Det gillar jag. Knän kan se ut som kullar. Knän är knubbiga och lite skojfriska. Inga tår som spretar och ser ut som små potatisar som försöker springa ikapp iförda nagellack. Knän är helt okay.

Annat jag retar mig på? Frågar vän av ordning... 
Det vanliga... Boleros. Mitt pet hate. Jag vet inte varför jag när ett sådant oresonligt agg till boleros. Men jag vet att när jag ser en så tänker jag 'här kommer jag som nyss stulit mitt fyraåriga barnbarns kofta och krängt på mig.'
Sa jag att jag var grinig idag?

Mer grinigt. 'Stänga ner'. Jag kan för mitt liv inte förstå varför man måste säga att något har 'stängt ner'. Closed down heter det på engelska. Stängt betyder stängt. Icke öppet. Slutfört. Det behövs inget 'ner'. 
Eller 'snacka upp'.  Nu ska vi snacka upp det här ämnet, säger någon på radion. 
Och jag tycker att det låter så jävla dumt. 
Återkoppling är jag inte förtjust i heller. Där föredrar jag faktiskt feedback.
Eller 'ring mej sen' som det hette i Macken.

Men, (säger du, som är en otroligt tålmodig människa om du orkat ända hit utan att bli så irriterad att du försöker återkoppla till mig för att snacka upp fötter) finns det inget positivt idag?
Jodå.
Bloggen är slut. 













onsdag 2 augusti 2017

Här är jag igen!!!!!

Hej!
Alltså det är ju inte klokt vad de styr sig!!!! Jag skulle in här efter senaste episoden men blev väl bortvillad som vanligt i cyberrymden.
Men ikväll kan inget stoppa mig.
Först till min vän med Hemligheter, här kommer några tankar :)
Först: Jag hade glömt hur mycket jävla elände det är, så fort en katastrof är avvärjd så står nästa i dörröppningen och bara väntar på att kasta sig in!
Vad hade Kate gjort för ont för att bli avpolletterad så bryskt?

Och Gillian... Herregud så hon kan strula till det! Jag gillar henne men jag blir nästan matt i pälsen av att se hur hon bär sig åt.
Sedan är jag inte förtjust i Caroline, mycket möjligt att hon skulle bli galen av att vara hemma men hur vore det om hon tänkte på barnet?
Jag kan känna på en mils avstånd att det kommer att bli trubbel, tänkte jag, när den här hoppsanhejsanbarnsköterskan kom invalsande. Och efter den lilla blinkersen om nästa avsnitt verkar jag ha rätt.
Celia är ju bara såååååå megärig. Vilken kärring. Jag tycker så synd om lilla Alan.
Gary verkar komma loss också. Där har vi något att bita i, verkar vara en ganska intressant karaktär. Inte intressant på det sättet så att jag skulle vilja ha honom i möblerade rum, men, du vet hur jag menar...

Annars har det varit bra här, jag och en vän har börjat att se på Twin Peaks och jag säger bara 'OJ!'

Hur snygg är inte den serien? Jag sugs in i bilderna,musiken och karaktärerna och när jag återvänder till verkligheten gör jag det smått motvilligt.
Vi sa till varandra innan vi började titta att det var ju inte säkert att det skulle vara så bra som vi mindes.
Det är det.
Det är det!

Men nu vill jag ju inte att det ska ta slut. Inte min vän heller. Å andra sidan finns det så mycket finesser och trickelitrix så att jag tror att jag kan se den fler gånger och upptäcka mer och mer.

För övrigt väntar jag på att sommaren ska ta slut. Jag tycker inte om sol. Jag tycker inte om värme. Jag finner ingen som helst glädje i att svettas som en fontän dagtid och inte kunna sova nattetid för att det ska vara så förbannat varmt. Jag avskyr det.
Jag vill ha höst.Klara kalla dagar när luften jag andas är som kristallklart bergsvatten. Molniga stormiga dagar och kvällar när träden dansar. Regn som slår mot fönsterrutorna.
Då njuter jag. 
Men min tid kommer. Under tiden får jag undvika badjävlar, grilltokar, sommardyrkare och män i sandaler och sockor.
Det går. Det gör det.