måndag 27 november 2017

Kan jag få vara åtrevlig?

Hej, nu är jag här igen, hur är det med dig?
Själv ringde jag en vän idag för att påminna om vår årliga tradition som ska gå av stapeln nu i veckan.
Samma tradition som jag nyss uppfunnit.
Hon tog det tämligen kallt. Något säger mig att hon är lite för van vid mina galenskaper. Jag får börja träffa nytt folk som inte är så vana vid mig. Eller, inte träffa, jag menar lära känna.

För övrigt har jag tjatat och gått på om Nurejev och Polunin på facebook. Du såg det väl i lördags?
Jag har varit smått fascinerad av Nurejev länge, hans avhopp och hans person och vet du... Något slog mig när jag stod och diskade; för det mesta blir jag smått fascinerad av människor som inte är speciellt trevliga.
Jag undrar vad det säger om mig, funderade jag medan jag diskade ur morgonkaffekoppen. Jo, jag har en speciell morgonkaffekopp, det har väl alla? Hela dagen kan bli förstörd om jag inte får kaffe i den på morgonen. Andra tider kan jag dricka ur en näverkåsa eller en plastburk, det bryr jag mig inte om men morgonkaffekoppen är helig. Jag hade två men en slog jag sönder. Inte med flit förstås. Sorg och tandagnisslan och så lovade jag den kvarvarande att 'dig skall jag diska så varsamt och hålla i örat så nätt'. Det har jag gjort hittills. Peppar, peppar och så vidare.

Var var vi? Jo, 'vad säger det om mig?' tänkte jag medan jag varsamt diskade morgonkoppen. Buk är jag fascinerad av, inte en krambjörn ens om man kisar med bägge ögonen, Piraten, inte heller en odelat trevlig man, Twain hade sina sidor... Hmm.. Thoreau... Jag vet inte, han drog ju till skogs och den känslan kan jag identifiera mig med. Och det spelar faktiskt ingen roll om han åt med Waldo Emerson ibland. Eller hur? Karln har väl rätt att få äta något gott ibland? Eller hade, menar jag. Han skrev ändå en för jävla bra bok. Jag tvivlar att den hade blivit bättre om han gnagt på barkbröd och druckit vatten ur pölar.

Hm, jo, som sagt. Vad säger det om mig? (Ja, jag stod fortfarande med morgonkoppen i handen). Själv så utger jag mig aldrig för att vara en trevlig person. Mycket är jag, men en trevlig person är jag inte.  
En vän sade någon gång att om mitt ansikte är som en öppen bok, om jag blir uttråkad syns det, om jag blir förbannad så syns det och så vidare.
Det kan nog stämma. Och jag är tyst medan jag tittar på folk för att klura ut dem, för att sedan ibland inte gå att få tyst på. Jag älskar att titta på folk. Det finns inget som roar mig mer. Vi är så fascinerande djur.

Sedan har jag sett 'Four in a bed' och det är alltid de otrevligaste människorna som stolt säger 'I tell it like it is.' Jag brukar säga att jag säger som det är, men när jag sett ett antal lika otrevliga fall så började jag undra om jag kanske också är otrevlig. Det är en sak att inte vara trevlig men otrevlig vill jag inte vara. Inte en sådan där som kommer in och pekar med hela handen och vrålar att 'Jag vill ha mitt påslakan struket så HÄR!' och fnysa när jag blir serverad mat.
Jag är jätteglad när någon annan gör mat åt mig. Ännu gladare om jag slipper att diska. Ger de mig choklad och kaffe efter maten så är det inte långt ifrån att jag flyttar in på studs. 
Ja, du kan ta det som en varning. Notera i din bok 'Ge INTE Ulvstrumpa choklad och kaffe för då går hon aldrig mer hem!'

Nej, inte fan vet jag hur jag är... Inte trevlig. Men inte otrevlig heller. Kan man vara medium i det? Åtrevlig? Ötrevlig?

tisdag 21 november 2017

Jag är en fullfjädrad kärring.

Jag har  blivit en fullfjädrad kärring. Det kan jag nöjt konstatera efter att ha författat två (2) klagomål till fb, småskrockat inte alltför vänligt åt ett flickebarn som pratade om vad man ska ha på sig vid julfesterna, tydligen är julgranar i öronen inget alternativ, samt skakat på huvudet åt ett antal artiklar jag läst, samt, icke att förglömma att jag sagt 'Folk är inte kloka' ett antal gånger idag.

Jag har också lyckats klicka i en knapp på den andra bloggen, jag tyckte knappen såg trevlig ut, vilket räcker som skäl, samt författat en liten drapa om hur duktig jag är på att prokrastinera. 
Vilket jag också gör här, för, ser du, jag tänker skaffa instagram.
Alla har instagram. Jodå. Jag har förstått det.
När till och med Iggy Pops kakadua har det så förstår till och med jag att jag missat något.
Men, det är en låååång startsträcka från att tala om det till att skaffa det.
Man ska ju ha nytt lösenord och en käck handle. Därför är jag här och för att motivera mig satte jag på lite Led Zeppelin på youtube.
Andra låten som spelar nu är Rock and Roll och redan när jag såg den i spellistan sade jag 'Alltså, då går det ju inte att göra någonting när den är med.'

Jag vet. Det låter måhända mystiskt, varför inget kan göras när den sången är med, men det bara är så. Det är någon slags universell lag som träder i kraft och påbjuder minsta möjliga aktivitet. Det är som en härlig rock and roll-filt glider ner från himlen och sveper in mig och viskar 'Äh,men du, imorgon är en annan dag. Och i övermorgon... Ännu bättre.. Nästa vecka? Ah... Varför inte.'

Inte kämpar jag emot heller. Det är ytterligare en universell lag, man säger inte emot en Led Zeppelin sång.

För övrigt har jag stått en halvmeter ifrån Robert Plant.
Jodå. 
Ok då. Det var en vaxdocka av honom. Men kläderna var hans.
Det är sant.

måndag 20 november 2017

Alla ska gifta sig hela tiden. Utom jag.

Jag stod nere i tvättstugan och manglade nyss. Det blev helt perfekt och jag tänkte för mig själv, tänk för fyrtio, femtio år sedan, vilket kap jag hade varit, både kan mangla och göra små lavendelpåsar. Tänk...
Så tänkte jag lite till, njae, kanske inte, på den tiden var inte vegetarianer så eftertraktade som de är nu (spanar ut i fjärran och ser enormt eftertraktad ut, nåja, kor tycker om mig). Och inte skulle jag vilja vara gift heller. 

Jag har aldrig drömt om att se mig själv skrida fram längs en altargång för att möta min prins. Jag har för övrigt aldrig tänkt på manfolk i termen prins. Jag är absolut inte emot giftermål, jag tycker att alla andra ska gifta sig. Hela tiden. Nåja, kanske inte hela tiden, men jag tycker om att bli bjuden på bröllop så länge jag själv inte är en av huvudpersonerna.

Jag förlovade mig en gång. Nej,inte med mig själv. Någon måtta är det faktiskt på min egenkärlek. Det var en livs levande man. Giftermål blir det inte tal om, vi tycker om varandra så länge vi har lust, sa jag strängt till honom och han sa att det kunde han leva med.

Vi hade en överjordisk midsommarförlovningsfest med de vi tyckte bäst om, jag minns att jag stod på landsvägen mitt i natten, ute på landet och såg in på den lilla röda stugan som nästan studsade omkring av alla som var inomhus och dansade till 'Du får aldrig nog.' 


Jag log där jag stod på landsvägen. Just där och just då var allting rätt.
Sedan tog den kärleken slut men jag har hört från säkra källor att varje midsommaraftonsnatt när det är fullmåne kan man fortfarande höra den sången från stugan och se människor dansa därinne.