måndag 27 november 2017

Kan jag få vara åtrevlig?

Hej, nu är jag här igen, hur är det med dig?
Själv ringde jag en vän idag för att påminna om vår årliga tradition som ska gå av stapeln nu i veckan.
Samma tradition som jag nyss uppfunnit.
Hon tog det tämligen kallt. Något säger mig att hon är lite för van vid mina galenskaper. Jag får börja träffa nytt folk som inte är så vana vid mig. Eller, inte träffa, jag menar lära känna.

För övrigt har jag tjatat och gått på om Nurejev och Polunin på facebook. Du såg det väl i lördags?
Jag har varit smått fascinerad av Nurejev länge, hans avhopp och hans person och vet du... Något slog mig när jag stod och diskade; för det mesta blir jag smått fascinerad av människor som inte är speciellt trevliga.
Jag undrar vad det säger om mig, funderade jag medan jag diskade ur morgonkaffekoppen. Jo, jag har en speciell morgonkaffekopp, det har väl alla? Hela dagen kan bli förstörd om jag inte får kaffe i den på morgonen. Andra tider kan jag dricka ur en näverkåsa eller en plastburk, det bryr jag mig inte om men morgonkaffekoppen är helig. Jag hade två men en slog jag sönder. Inte med flit förstås. Sorg och tandagnisslan och så lovade jag den kvarvarande att 'dig skall jag diska så varsamt och hålla i örat så nätt'. Det har jag gjort hittills. Peppar, peppar och så vidare.

Var var vi? Jo, 'vad säger det om mig?' tänkte jag medan jag varsamt diskade morgonkoppen. Buk är jag fascinerad av, inte en krambjörn ens om man kisar med bägge ögonen, Piraten, inte heller en odelat trevlig man, Twain hade sina sidor... Hmm.. Thoreau... Jag vet inte, han drog ju till skogs och den känslan kan jag identifiera mig med. Och det spelar faktiskt ingen roll om han åt med Waldo Emerson ibland. Eller hur? Karln har väl rätt att få äta något gott ibland? Eller hade, menar jag. Han skrev ändå en för jävla bra bok. Jag tvivlar att den hade blivit bättre om han gnagt på barkbröd och druckit vatten ur pölar.

Hm, jo, som sagt. Vad säger det om mig? (Ja, jag stod fortfarande med morgonkoppen i handen). Själv så utger jag mig aldrig för att vara en trevlig person. Mycket är jag, men en trevlig person är jag inte.  
En vän sade någon gång att om mitt ansikte är som en öppen bok, om jag blir uttråkad syns det, om jag blir förbannad så syns det och så vidare.
Det kan nog stämma. Och jag är tyst medan jag tittar på folk för att klura ut dem, för att sedan ibland inte gå att få tyst på. Jag älskar att titta på folk. Det finns inget som roar mig mer. Vi är så fascinerande djur.

Sedan har jag sett 'Four in a bed' och det är alltid de otrevligaste människorna som stolt säger 'I tell it like it is.' Jag brukar säga att jag säger som det är, men när jag sett ett antal lika otrevliga fall så började jag undra om jag kanske också är otrevlig. Det är en sak att inte vara trevlig men otrevlig vill jag inte vara. Inte en sådan där som kommer in och pekar med hela handen och vrålar att 'Jag vill ha mitt påslakan struket så HÄR!' och fnysa när jag blir serverad mat.
Jag är jätteglad när någon annan gör mat åt mig. Ännu gladare om jag slipper att diska. Ger de mig choklad och kaffe efter maten så är det inte långt ifrån att jag flyttar in på studs. 
Ja, du kan ta det som en varning. Notera i din bok 'Ge INTE Ulvstrumpa choklad och kaffe för då går hon aldrig mer hem!'

Nej, inte fan vet jag hur jag är... Inte trevlig. Men inte otrevlig heller. Kan man vara medium i det? Åtrevlig? Ötrevlig?

Inga kommentarer: