lördag 2 december 2017

I slagsmål med granen.

Går ut lite löst på morgonen med att hälla A-fil i kaffet. Oj, vad klumpigt det där såg ut, sa jag. Lugnt. Och smålog åt den dubbla betydelsen. Gjorde helt enkelt en ny omgång kaffe. Lugnt.
Strosade sedan in till vardagsrummet för att läsa text-tv, boxen fungerade icke.
Jaha, då får jag väl läsa det på webben, sa jag. Lugnt. Och gjorde så.
Några timmar senare hade jag ärende in i vardagsrummet igen, då hade boxen självhjälpt sig. Jaha. Så bra då. Sa jag. Lugnt.
Till lunch hade jag tänkt ha något med exstrastark curry i. Lade märke till att jag lyckats samla på mig tre kärl med småtomater. Jaha. Det kanske borde användas. Pasta, perhaps... Sa jag. Lugnt. 
Så jag gjorde min världsberömda tomatsås samt kokade pastan. Glömde totalt saltet i pastavattnet. Det gör inget. Sa jag. Lugnt. Med en så stark och god tomatsås som jag gör så märks det inte ens.
Och det gjorde det inte.

Sedan slår det mig hur märkligt att en del dagar kan inget rubba ens jämvikt. Medan andra dagar räcker det med att man går upp och så är den dagen förstörd. Mycket märkligt.

För övrigt så har jag slagits med min julgran. Aldrig har en kvinna kämpat så hårt med att få ut en plastgran ur förpackningen. Det var som att brottas med en såphal gris. Den satt helt enkelt fast.
Jag försökte att stånga fast kartongen mot en bokhylla för att därmed få igång någon slags hävstång. Kartongen fnittrade och gled undan.
Sedan bar jag ut den i hallen och tryckte den mot dörren. Kartongen gapskrattade och gled åt sidan. Jag svor och kan mycket väl ha nämnt att det är vid sådana här tillfällen jag skulle vara glad åt att vara fler. Inte fler personligheter men en människa till. 
Jag slet. Jag drog. Jag morrade och jag förbannade. Katterna låg och bankade tassarna i golvet och skrattade sig sanslösa. Inte jag.

Till slut reste jag mig från golvet och sa hotfullt 'Två kan leka den här leken!' varvid kartongen hickade till lite förskrämt, sedan kastade jag mig över kartongen och rev upp den ytterligare allt medan jag slängde små kartongbitar omkring mig som om det vore konfetti.

'Nu kommer du ut, din jävla gran!!!!' ylade jag och sedan drog jag för kung och fosterland och star wars och hela jävla planeten. Först gick det inte alls. Sedan började det röra sig lite smått och sedan låg jag platt på golvet med halva julgranen över mig.
Nöjd och ilsken. Jo, det är möjligt att vara det samtidigt.

Sedan klädde jag granen. Allt medan jag sjöng glada julsånger, katterna torkade tårarna efter sina skrattanfall och viskade till varandra 'När ska vi välta granen? Ikväll? Näää, vi låter henne glädjas några dagar... Men sedan...'

4 kommentarer:

Ursula sa...

Julgran är en förbannelse uppfunnen av barbarer och zombies.
Julgranar borde inte få finnas i möblerade rum, i civiliserade hem.
Det kom jag fram till när jag var 22 och hade en dålig gammal dammsugare och två stora hundar som anfölls av barren och sedan spred dem över hela huset.
Jag ryser fortfarande när jag ser julgransförsäljare.
Men kanske - förhoppningsvis! - är det lättare att leva med en plastgran.
Om man inte har katter, alltså...


Ursula sa...

Hej Shirouz!
Första gången jag såg den här bloggposten tyckte jag rubriken var "I slagsmål med grannen".
Min enda ursäkt är att jag är astigmatisk.
Är det en tillräckligt bra ursäkt?

Ursula sa...

Å andra sidan tycker jag nog att det verkar troligare, liksom, att hamna i slagsmål med grannen än med graaanen.
Om jag får säga det, bara.
Inte för att jag själv nånsin hamnat i slagsmål med grannen - eller någon annan heller - men jag är nog ovanligt fridsam av mig. Eller möjligen feg.

Shirouz sa...

Hej Ursula,
åh du käre lille värld utbrast jag här när jag läste att du tyckt att det stod 'I slagsmål med grannen', du skulle nämligen ha varit här igår... Nej, det blev inte slagsmål men ett sådant jävla liv att det var otroligt, två grannar ligger i fejd med varandra, varav den ena är en som inte är lätt att ha att göra med, om vi säger så... Kort kan jag väl säga att det kändes som att bo i Metallicas repetitionslokal och jag var inte glad heller. Herregud, vilket liv... Idag är det så tyst att jag kan höra mössen hosta uppe på vinden. Sedan gjorde det inte saken bättre att det igår var två år sedan min far dog så jag var lite ur slag som det var, så gårdagseftermiddagen och kvällen var som grädden på moset om man tänker sig att grädden är sur och moset klumpigt...
För övrigt förstår jag aversionen mot riktiga julgranar när jag läste den första kommentaren, det är så att jag ryser med. Än så länge, peppar, peppar, så står granen och katterna är märkligt ointresserade, en snöflinga har hamnat på golvet men det kan lika gärna ha varit tyngdlagen som en katt och jag har inte brytt mig om att ta upp den. Den är lila och glittrig och skänker lite glamour till mitt golv, tänker jag.
Jag har inte heller hamnat i några slagsmål med grannar, jag undviker helst för nära kontakter med grannar, innan man vet ordet av sitter de på tröskeln och ska ha kaffe och kakor och jag vet inte allt. Huga.
Jag hoppas att det är bra med dig :)